Kemikalier och hormonstörande ämnen i hudvård och kosmetika

Vad är kemikalier?

Allt omkring oss består av kemiska ämnen, alltså kemikalier: Vatten, syre, C-vitamin i en apelsin, fetter och proteiner. Varken vi eller vår värld kan existera utan kemikalier.

I vardagsspråket har ordet kemikalier ändå fått en annan betydelse. En kemikalie anses ofta vara något syntetiskt, industriellt och ofta farligt. Den gränsdragningen finns dock inte inom kemin. En molekyl är densamma oavsett om den har tillverkats i ett laboratorium eller utvunnits ur en växt. C-vitamin från en fabrik och C-vitamin från en apelsin är exakt samma ämne, och kroppen kan inte skilja dem åt. (Det kan inte labben heller, för den delen.)

Det som avgör om en kemikalie är farlig för en människa är ämnets egenskaper och hur vi exponeras för det: Hur mycket, hur ofta, under hur lång tid, hur det tar sig in i kroppen (via huden, luftvägarna eller munnen) - och vem som utsätts.

Vad är kemikalier i hudvård och kosmetika?

När man pratar om kemikalier i kosmetika har ordet ofta en än mer negativ klang och man menar man oftast vissa ämnesgrupper eller enskilda ämnen som det finns anledning att granska närmare, som exempelvis vissa konserveringsmedel, solfilter, doftämnen, mjukgörare eller PFAS.

Den relevanta frågan är dock aldrig om en produkt innehåller kemikalier eller inte, eftersom att det alltså inte finns några kemikaliefria produkter. Istället handlar det om vilka ämnen produkterna innehåller, i vilken halt och vad vi vet om dem.

På senare år har en idé om att naturliga ingredienser alltid är bättre tagit fäste bland många beautykonsumenter. Ursprunget, om något tillverkats i ett labb eller kommer från naturen, säger heller inget om hur skonsamt ett ämne är. Växtbaserade ingredienser är ofta mer kemiskt komplexa än syntetiska: En eterisk olja kan bestå av tiotals eller hundratals olika ämnen. Flera av de doftämnen som oftast ger kontaktallergi, som linalool och limonene, finns i just eteriska oljor.

Hur regleras kemikalier i kosmetika (i EU och i Sverige)?

En gemensam kosmetikaförordning för hela EU

Grunden för hur kemikalier i kosmetika regleras inom EU är vår EU-gemensamma kosmetikaförordning, (EG) nr 1223/2009. Eftersom det är en förordning gäller den direkt och likadant i alla medlemsländer. Reglerna är harmoniserade och förändringar av vad som får användas sker på EU-nivå. (Det finns dock en skyddsklausul som låter ett land ingripa tillfälligt mot en produkt som utgör en allvarlig risk, men den är ett undantag.)

Kosmetika omfattas också av delar av den allmänna kemikalielagstiftningen, främst Reach.

Kosmetikaförordningens bilagor reglerar vad som är förbjudet, begränsat och tillåtet

Det viktigaste i kosmetikaförordningen är dess bilagor:

• Bilaga II: Listar ämnen som är förbjudna i kosmetika, uppgår idag till över 1 700 stycken.
• Bilaga III: Listar ämnen som bara får användas under vissa villkor, till exempel upp till en viss halt, i vissa produkttyper eller med en obligatorisk varningstext.
• Bilaga IV, V och VI: Är så kallade positivlistor för färgämnen, konserveringsmedel och UV-filter. För de tre listorna gäller alltså det omvända: Bara ämnen som uttryckligen står på listan får användas.

Särskilda regler för ämnen som klassats som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska (CMR)

Därtill finns en särskild regel för ämnen som klassats som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska, så kallade CMR-ämnen. Klassas ett ämne som CMR enligt EU:s system för kemikalieklassificering, CLP, blir det som huvudregel också förbjudet i kosmetika. Det gäller alla tre CMR-kategorierna, alltså även kategori 2 som betyder misstänkt CMR.

Skillnaden mellan kategorierna ligger i hur man får undantag. För de allvarligaste kategorierna 1A och 1B krävs flera villkor samtidigt, bland annat att det inte finns några lämpliga alternativ. För kategori 2 behövs att EU:s vetenskapliga kommitté för konsumentsäkerhet (SCCS) har gjort en noggrann utvärdering av ämnet och funnit det säkert.

Produkter godkänns inte på förhand

Till skillnad från läkemedel behöver kosmetika inte testas eller godkännas av någon myndighet innan de börjar säljas. Ansvaret ligger i stället på den så kallade ansvariga personen, som oftast är en juridisk person och innebär företaget som tillverkar produkten, importerar den till EU eller säljer den under eget varumärke. Varje kosmetisk produkt på EU-marknaden måste ha en ansvarig person inom EU/EES.

Den ansvariga personen måste bland annat se till att produkten har genomgått en säkerhetsbedömning av en kvalificerad expert, ha en dokumenterad produktinformation som myndigheter kan begära ut, anmäla produkten i EU:s gemensamma kosmetikaregister innan den säljs och se till att märkningen och ingrediensförteckningen är korrekta. Butiker och andra återförsäljare har också ett ansvar, bland annat att inte sälja produkter som saknar uppgift om ansvarig person eller som innehåller förbjudna ämnen.

Vilka är med och bestämmer i frågor om kemikalier i kosmetika?

EU:s vetenskapliga kommitté för konsumentsäkerhet (SCCS)

När ett ämne antingen ska godkännas för användning i kosmetika, eller hamnar under lupp för omvärdering, är det EU-kommissionen som ber EU:s vetenskapliga kommitté för konsumentsäkerhet (SCCS) att bedöma ämnet och komma med ett yttrande. SCCS består av oberoende forskare och gör inga egna experiment, utan granskar befintliga studier och underlag. Bedömningarna de gör bygger i grova drag på i vilken mängd ämnet inte gett några skadliga effekter i studier, och hur mycket av ämnet en människa tar upp genom huden vid normal användning av produkten. Utöver det lägger man på en säkerhetsmarginal.

Bedömningen kan också ta hänsyn till att vi får i oss samma ämne från andra källor. Ett exempel är retinol: Gränserna som infördes 2024 motiveras inte av att retinol i kräm i sig är farligt, utan av att det bidrar till det totala intaget av vitamin A, som vissa redan får i sig mycket av via mat och kosttillskott.

När SCCS har lämnat sitt yttrande tar kommissionen fram ett förslag. Medlemsländernas representanter röstar om det i den ständiga kommittén för kosmetiska produkter, och Europaparlamentet och ministerrådet har rätt att invända. Till slut fattar man ett beslut.

Om underlaget inte räcker för att SCCS ska kunna fastställa att ett ämne är säkert blir det ofta förbjudet. Så blev det i april 2026, när en ny förordning (EU 2026/909) förbjöd mjukgöraren triphenyl phosphate, som använts i nagellack, och samtidigt införde maxhalter för bland annat doftämnena benzyl salicylate och citral.

Sverige har, utöver förordningen, ansvariga myndigheter

I Sverige är Läkemedelsverket ansvarig myndighet för kosmetika. Myndigheten ger vägledning, har tillsyn över tillverkare och importörer och gör egna kontroller av produkter på marknaden. Kommunerna har tillsyn över butiker och verksamheter där kosmetika används, som frisörer och skönhetssalonger. Utöver EU-förordningen finns kompletterande svenska regler, bland annat en svensk förordning om kosmetiska produkter och Läkemedelsverkets föreskrifter. De reglerar till exempel att viss märkning, som varningstexter och produktens funktion, ska finnas på svenska.

Kemikalieinspektionen ansvarar för den allmänna kemikalielagstiftningen, som Reach och CLP, och är den myndighet som driver Sveriges linje i EU:s kemikaliearbete - inklusive frågan om hormonstörande ämnen.

Intresse- och näringslivsorganisationer

Vid sidan av myndigheterna finns organisationer som inte bestämmer något, men som påverkar både underlag och debatt. Det är värt att veta vem som talar när man läser ett uttalande om en ingrediens.

• Cosmetics Europe är den europeiska branschorganisationen för kosmetikaindustrin, grundad 1962. Medlemmarna är dels stora tillverkare som Beiersdorf och Unilever, dels nationella branschföreningar. Organisationen har en konkret roll i själva regleringsprocessen: När kommissionen gör ett så kallat call for data om ett ämne är det i praktiken via branschen som studierna och exponeringsberäkningarna kommer in till SCCS. Det var så underlaget om bensofenon-3, oktokrylen och homosalat samlades in efter 2019. Cosmetics Europe finansierar också egen forskning, bland annat om djurfria testmetoder.
• KoHF, Kosmetik- och hygienföretagen, är den svenska motsvarigheten, med omkring 150 medlemsföretag som importerar, tillverkar eller marknadsför kosmetik, hygienprodukter och rengöringsmedel. KoHF är i sin tur medlemmar i Cosmetics Europe och driver medlemmarnas frågor gentemot svenska myndigheter och departement. Organisationen sprider också information om nya regler till branschen, vilket gör att deras material ofta är den snabbaste svenska källan när något ändras i lagstiftningen. (Och så arrangerar de Swedish Beauty Awards!)
• IFRA (International Fragrance Association) är doftindustrins motsvarighet och tar fram egna standarder för vilka doftämnen som får användas och i vilka halter. IFRA:s standarder är inte lag, men följs i praktiken av stora delar av branschen.
• På andra sidan står miljö- och konsumentorganisationer. ChemSec är en svensk organisation som driver den så kallade SIN-listan över ämnen den anser bör bytas ut, ofta långt innan EU fattar något beslut. Naturskyddsföreningen driver också pkemikaliefrågor politiskt.

Ingen av dem sätter gränsvärden. Men båda sidorna levererar underlag och tolkningar som sedan hamnar i nyhetsrapporteringen, och de utgår ofta från olika hållning till osäkerhet: Branschen vill ofta att osäkerhet ska utredas innan ämnen begränsas, miljörörelsen att osäkerhet i sig är skäl nog att byta ut det.

Politiker och politiska partier

De svenska riksdagspartierna har olika linjer i kemikaliepolitiken, framför allt på EU-nivå.

Mer läsning: Var står de svenska riksdagspartierna i kosmetikapolitiken?

Vad är hormonstörande ämnen?

På senare år har det talats mycket om hormonstörande ämnen. Det låter självklart skitläskigt, precis som med allt annat som har med kroppen och vår hälsa att göra.

Hormonsystemet är kroppens signalsystem. Körtlar som äggstockarna, testiklarna, sköldkörteln och binjurarna producerar hormoner (som exempelvis östrogen, testosteron, sköldkörtelhormon, kortisol) som styr allt från ämnesomsättning och tillväxt till fortplantning. Det här systemet är känsligt för störningar. Vissa ämnen kan likna ett hormon och binda sig till dess mottagare i cellerna, blockera mottagare så att kroppens egna hormoner inte kommer fram eller påverka hur hormoner bildas, transporteras eller bryts ned. Dessa ämnen kallas hormonstörande, och kan vara av både naturligt och syntetiskt ursprung.

Den definition av hormonstörande ämnen som används internationellt kommer från WHO och etablerades 2002. Ett hormonstörande ämne är ett ämne eller en blandning utifrån som förändrar hormonsystemets funktion och därigenom orsakar skadliga effekter hos en individ, dess avkomma eller delpopulationer. Definitionen har alltså tre delar som alla måste vara uppfyllda: 1) Ämnet påverkar hormonsystemet, 2) det leder till en skada och 3) det finns ett orsakssamband mellan de två.

Hormonaktiv och hormonstörande är inte samma sak

Man gör skillnad på hormonaktiva, hormonstörande och reproduktionstoxiska ämnen. Ett ämne kan påverka hormonsystemet utan att det leder till skada, till exempel för att effekten är svag och kroppen kompenserar. Det kallas hormonaktivt. Om påverkan sedan leder till en skadlig effekt är ämnet hormonstörande enligt definitionen.

Reproduktionstoxiskt

Reproduktionstoxiskt är något annat, och inte nästa steg på samma skala. Hormonaktiv och hormonstörande beskriver hur ett ämne verkar, medan reproduktionstoxiskt beskriver vad som händer: Att ämnet skadar fertiliteten eller fostrets utveckling, oavsett mekanism. Ett ämne kan vara reproduktionstoxiskt utan att vara hormonstörande, och hormonstörande utan att vara reproduktionstoxiskt, eftersom hormonstörningar lika gärna kan drabba sköldkörteln eller ämnesomsättningen.

Misstänkt eller identifierat hormonstörande

När det kommer till hormonstörande ämnen gör man också skillnad på om de är misstänkt eller identifierat hormonstörande. För att ett ämne ska räknas som identifierat hormonstörande krävs att en samlad bedömning av all tillgänglig forskning visar både hormonpåverkan och en skadlig effekt som hänger ihop med den. Sedan 2023 finns hormonstörande egenskaper för människors hälsa som en egen faroklass i CLP, som alltså gäller kemiska ämnen och råvaror, inte färdiga kosmetiska produkter. Faroklassen är i sin tur indelad i två kategorier:

• Kategori 1 gäller ämnen som är kända eller förmodade hormonstörande.
• Kategori 2 gäller misstänkt eller potentiellt hormonstörande ämnen.

Nya ämnen har klassats enligt dessa kategorier sedan maj 2025, och för ämnen som redan fanns på marknaden kommer klassificeringen att gälla från 1 november 2026. Till skillnad från en CMR-klassning utlöser en hormonklassning i CLP inget automatiskt förbud i kosmetika. I stället är det kommissionen som avgör vilka misstänkt hormonstörande ämnen som ska granskas av SCCS.

Hormonstörande ämnen i beautyprodukter

De flesta ämnen som diskuteras i skönhetssammanhang är misstänkt hormonstörande och inte identifierat hormonstörande. Det betyder att det finns indikationer och att man skulle behöva undersöka dem vidare, men att underlaget inte räcker för att visa att ämnet faktiskt orsakar skada via hormonsystemet.

Vad handlar debatten om hormonstörande ämnen egentligen om?

Debatten om reglering av hormonstörande ämnen handlar främst om vilken försiktighetsnivå man vill se när det kommer till misstänkt hormonstörande ämnen. De allra, allra flesta är rörande överens om att ämnen som visat sig ha skadliga effekter på människan ska stoppas.

Den djupaste skiljelinjen ligger i om man ska ha en restriktiv inställning och reglera ämnen efter egenskap, alltså förbjuda ämnen i grupp, eller ha en riskbaserad inställning och reglera dem efter användning.

• Restriktiv inställning: De mer restriktiva debattörerna vill se hormonstörande ämnen regleras på samma sätt som CMR-ämnen som alltså förbjuds som kategori, utan hänsyn till gränsvärden. Debattörerna menar ofta att det är dumt att chansa på ämnen som skulle kunna vara potentiellt skadliga för människan.
• Riskbaserad inställning: På andra sidan debattbordet menar de med en mer riskbaserad inställning att ett sådant förbud skulle leda till att användbara ämnen sveps med i ett förbud utan någon större hälsovinst, eftersom de doser där effekter har setts i studier ligger långt över den exponering man får vid normal användning. Ett exempel här är diskussionen kring solfiltret oxybenzone där forskare räknat ut att det skulle krävas daglig insmörjning i 277 år för att uppnå samma hormonstörande effekt som råttor fick när de åt ämnet.

Andra som argumenterar i frågan vill att man ska fortsätta använda gränsvärden som verktyg, men att säkerhetsmarginalerna behöver bli högre. Gränsvärdesmodellen förutsätter dock att mer är värre och att det finns en tröskel under vilken ingenting farligt händer. För hormonstörande ämnen hävdar en del forskare att sambandet inte är linjärt, att låga doser kan ge effekter som höga inte ger, och att tidpunkten för exponering spelar större roll än mängden. Stämmer det skulle gränsvärden alltså kunna vara fel slags instrument även av den anledningen.

Debatten är komplex - och konsumenterna riskerar att förvirras

Debatten är alltså inte så enkel som att vissa vill tillåta livsfarliga hormongifter medan andra inte vill det, utan handlar som sagt främst om vilket förhållningssätt man vill ha till misstänkt hormonstörande ämnen. Man kan tycka att det är semantik och hårklyverier, men skillnaden är viktig, eftersom att människor trots allt tar beslut utifrån informationen de tar emot.

Även om listor och appar som flaggar ingredienser som hormonstörande i grunden är vettiga för konsumentupplysningens skull, blandar de ofta outredda och misstänkta ämnen med identifierade där de får samma "label" som hormonstörande trots att spannet mellan ämnena kan vara enormt. Detta riskerar att bidrar till ökad förvirring för konsumenter, vilket inte heller är bra i ett läge där fler kan vinna på saklig information.

Ett aktuellt exempel på hur förvirringen tar sig i uttryck är att SCCS granskade solfiltret homosalat efter misstankar om hormonstörande egenskaper och kom fram till att underlaget var otillräckligt och i bästa fall tvetydigt. Man kunde inte räkna fram ett hormonrelaterat värde att utgå från. Rubrikerna i media blev ändå att "EU stramar åt ett hormonstörande solfilter", trots att begränsningen kom från den vanliga uträkningen av säkerhetsmarginaler.

Varför är den fortsatta forskningen viktig?

Historien har samtidigt visat oss gång på gång att kunskapen ofta kommer i efterhand. Fem parabener förbjöds 2014 eftersom det saknades tillräckliga data för att visa att de var säkra. Konserveringsmedlet metylisotiazolinon (MI) ökade kraftigt i användning under 2000-talet efter den stora debatten om parabener och orsakade sedan en våg av kontaktallergier i Europa, innan det förbjöds i produkter som lämnas kvar på huden 2017.

Det finns flera skäl till att misstänkt hormonstörande och andra farliga ämnen kräver både fortsatt forskning och dessutom begränsningar. Vi exponeras för massor av olika ämnen varje dag - i mat, från förpackningar, textilier, damm och kosmetika. Lagstiftningen bedömer i huvudsak ett ämne i taget, medan kroppen möter dem tillsammans. Hur blandningar ska hanteras är en av de stora olösta frågorna inom kemikaliereglering, och Sverige är ett av de länder som drivit på för att kombinationseffekter ska vägas in. Effekter på fertilitet, utveckling eller cancerrisk kan ta år eller årtionden att upptäcka och är svåra att koppla till en enskild källa.

Forskningen fungerar också åt andra hållet. Flera av de ämnen som misstänktes vara hormonstörande har efter granskning bedömts vara säkra i de halter som används. Utan forskning skulle de fortfarande omges av osäkerhet, och vi skulle inte veta vilka ämnen som faktiskt behöver bytas ut.

‍

Varför är det viktigt att nyansera samtalet om kemikalier och kosmetika?

Att vara uppmärksam på kemikalier är rimligt och bra. Att leva med fullständig kemikalieskräck är inte det, och rädslan har faktiska konsekvenser.‍

• ‍Folkhälsoparadoxen: I frågan om förbud kan det finnas poäng i att noga utreda omdiskuterade ämnen även ur ett folkhälsoperspektiv. Här blir diskussionen om solskydd extra relevant eftersom vi vet att människor idag smörjer in sig på tok för dåligt. Vad händer, extremt förenklat, med insmörjningsfrekvensen om ett av våra billigaste solfilter förbjuds och det blir dyrare att smörja in sig? Vilka effekter skulle en ökad brist på billiga solskydd kunna få på folkhälsan - och hur stor blir vinsten om det ändå skulle ta, säg 200 år, att smörja sig till en hormonskadlig dos av ett ämne?‍
• Verkliga varningar drunknar i bruset: Om allt som är kemikalier beskrivs som giftigt blir det svårare att uppfatta vilka varningar som faktiskt är akuta; som exempelvis varningarna om de helt oreglerade produkterna som importeras från länder utanför EU.‍
• Ersättningsfällan: När en välstuderad ingrediens förbjuds ersätts den ibland av något som är mindre utrett men som inte ännu har fått samma negativa flair. Parabendebatten under det tidiga 2000-talet brukar lyftas som ett exempel: När många varumärken bytte bort parabener ökade användningen av andra konserveringsmedel, bland annat MI, som sedan visade sig vara betydligt mer allergiframkallande.‍
• Oro kostar pengar: Påståenden som ”kemikaliefri” eller ”fri från” ett ämne som ändå är förbjudet ger en falsk bild av verkligheten och riskerar att skapa onödig oro. Budskap om gifter i vardagsprodukter kan skapa skuld och ångest, inte minst hos gravida och småbarnsföräldrar, och får människor att utifrån oro kassera produkter eller betala mer för produkter som inte nödvändigtvis är säkrare.‍
• Kemikalier som sådana är inte farliga: Som i inledningen beskrivet är kemikalier inte automatiskt något dåligt, och många av dem fyller en tydlig hälsomässig funktion. Konserveringsmedel finns till exempel för att förhindra bakterie- och mögeltillväxt i produkterna. Grovt förenklat kan produkter med otillräckligt konserveringssystem kan bli en större risk för huden än de ämnen man försökt undvika om man till slut smörjer in sig med en klick mögelsporer.‍
• Ursprunget är ingen garanti: Växtextrakt och eteriska oljor är inte automatiskt skonsammare än syntetiska ämnen. Många av de doftämnen som EU kräver allergimärkning av, en lista som från sommaren 2026 utökades från 24 till 80 ämnen för nya produkter, kommer från växter.‍

Nyans behövs alltså åt båda hållen. ”Allt du kan köpa i butiken är testat och säkert och alla kemikalier är helt ofarliga för dig i evig tid” är också en överdriven förenkling. Regelverket är i grunden reaktivt: Ämnen begränsas när det finns tillräckligt underlag, och det tar ofta år. Kombinationseffekter fångas bara delvis upp, kunskapsluckorna är verkliga och produkter som köps via internationella nätplattformar följer inte alltid EU:s regler.

Man kan efterfråga mer forskning och vilja nyansera samtalet samtidigt

EU:s kosmetikaregler hör till de strängaste i världen, och produkter som säljs i Sverige är i regel säkra att använda som det är tänkt. Samtidigt är det helt rimligt att efterfråga mer forskning, vara skeptisk, förespråka försiktighet kring vissa ämnesgrupper och önska sig ett regelverk som hänger med snabbare. Det ena utesluter inte det andra. För den som vill minska sin exponering för potentiellt farliga ämnen gör dock valet av var i världen man handlar ofta större skillnad än att jaga ifatt enskilda ingredienser.

‍